Då piskade Tunboskolan hallstingarna duktigt på volleybollplan

-Och vilka var målgörarna? frågar reportern på VLT när Christer Andersson ringer in resultatet efter en volleybollmatch. Så lätt var det att marknadsföra volleybollen i bygden där volleybollen föddes i Sverige. För det är så att Kolbäcks VK är Sveriges äldsta volleybollag. Vad jag vet så spelades den första SM-finalen i Herrevadskolans gymnastiksal där Kolbäck vann sitt första SM-Guld. Damerna huserade i Elitserien med blandade framgångar på 80 talet. De kom ofta till slutspel men där tog det stopp. En bit in på 90 talet gjordes en satsning om att åter bärga ett SM-Guld. Laget nådde finalen men Örebro blev för svåra. Kolbäck har 5 SM-Guld. 3 st på herrsidan och 2 på damsidan(wikipedia).

Dock var det i Mölntorps IK som det spelades herrvolleyboll i mitten/slutet av 80-talet. A-laget i Div 2 och vi juniorer for land och rike runt och tyckte vi var Sveriges bästa juniorvolleybollag. Det var vi i många discipliner men inte i just volleyboll. Om det handlade om att föra väsen under en match där vi vunnit en boll eller poäng så vann vi SM många gånger, men om det handlade om att spela reagge, Imperiet eller Ebba Grön på högsta volym så var vi snudd på världsmästare. En gång kom en funktionär in från en angränsande hall och bad oss vrida ner för spelarna hörde inte domarsignalen på andra sidan väggen.


Ett par gånger fyllde vi Herrevadskolans gympasal när vi kvalade till Junior-SM mot Västerås VK. Första året var när det var 69-orna eller yngre som skulle göra upp om SM-tecknet. Vi hade haft en hård batalj på bortaplan och ändå vunnit med 2-1 i set. Våran ryggrad var Magnus Ramström som hade påbrå av mamma Gunilla som var "Stor Grabb" efter att ha gjort en hel del landskamper. Tack vare publiktryck vann vi också den matchen med 2-1 och livet var på topp. Vi skulle vinna SM-guld och vår tränare Christer Andersson skulle då raka av sig håret. Någon månad senare blev vi slaktade av alla lag. Inte konstigt då nästan alla var 2 år yngre eller mer i vårt lag än motståndarnas lag. Vi kom sist men vi vann matchen om vilka som hade bäst och ljudligast bandare.

I skollagsidrotter åkte vi ofta på däng när det var fotboll, hockey bockey eller basket. Men under tiden 84-87 då piskade Tunboskolan hallstingarna duktigt på volleybollplan.

Robert Walther

Slussbada

I Hallsathammar (det nedlagda bruket norr om Kolbäck) badades det friskt i slussarna kring Skanzen och Lustigkulla om somrarna. modiga pojkar (nåja så modiga hallstingar nu kan bli) som hoppade ner i det skummande vattnet.

Kolbäck har som bekant ingen sluss, men på behagligt cykelavstånd genom grusgropen i Kristiania kom man till slussen i Sörsta och där badade vi sluss på vårt eget sätt.

Vi väntade inte på att vattnet skulle stiga till behaglig höjd utan hoppade helt sonika ned i den tomma slussen och klättrade upp på klacken och ställde oss precis bredvid luckan. Sen öppnade vi luckan för fulla spjäll och hoppade in i strålen. I bästa fall lyckades man få tag i repet i änden av slussen och fick vila en smula innan man simmade mot strömmen för att lyckas hinna med en stråltur till.

Vi badade nedanför slussen också vilket man nu när man blivit vuxen förstått var mycket farligare. Antingen tog vi sats och hoppade från slusskanten och fick en åktur långt ut i ån. Eller så simmade vi ut en bit och väntade på att få känna suget när vattenmassorna kom.
Hade man otur var man för nära slussen och sögs in mot porten istället.

En gång hade vi de övre slussportarna öppna för att få bättre fart och den gången hade jag otur och sögs in mot porten. Nu fanns det som tur var en stålbalk att ta tag i och klättra upp på så där stod jag medan kompisarna hoppade ut i det våldsamt forsande vattnet och hade roligt.

Om det var suget efter att ha roligt eller det faktum att några av mina s.k kompisar roade sig med att kasta småsten och snus på mig som fick mig att ta ett av mina mest korkade beslut vet jag inte. Troligtvis en kombination, men helt plötsligt fick jag för mig att jag nog skulle kunna kasta mig ut tillräckligt långt för att få mig en åktur ned till prästgården eller något sådant.

Det gick inte så bra. Jag sögs ned och var helt i vattnets våld. Simmade som en galning åt det håll jag trodde var rätt, men hamnade istället längst inne vid porten där jag klättrade upp och blev sittande tills de andra lekt färdigt.

Farligt var det säkert, men roligt hade vi.

Undrar om det finns någon som fångat våra vilda slusslekar på film någon gång. Det skulle helt klart kunna bli en klassiker på YouTube.

Roliga kolbäcksord del 11: "Bööörna"

Att "bööörna" är en kolbäckifiering av ordet "burnout". En aktivitet som utövas av motorburen ungdom i bil, epatraktor eller på moped med skiftande resultat. Än idag används ordet i just den här bemärkelsen.

(Videon är endast en illustration och har egentligen inget med Kolbäck att göra. Men ungefär så här gick, och går det till).

Originalen

Hur kommer det sig att nästan alla original förr i tiden var rätt harmlösa egentligen. Ingen var väl rädd för Pedro? Eller Assar? Lite skraj var man dock för Flink och Mellonen, förmodligen med all rätt.

Men för de mesta var dom ju rätt snälla.

Berättelser om originalen i Kolbäck på 80-talet efterlyses härmed.

Skickas gärna till 73040kolback[snabelapa]gmail.com

Kolbäck - en resa i nutid

Var det länge sedan du var hemma? Frukta icke. Vi tänkte visa dig några klassiska platser i Kolbäck så som de ser ut idag.

Till vänster kunde man köpa Kalkoffhojar och till höger drog man en pizza hos Ratko.

Fuck Bauhaus!
Kolbäck har en riktig järnhandel med en riktig järnhandlare.
Här finns allt, och vi menar ALLT, du kan tänkas behöva.
Och det är fortfarande öppet!

Fabrikör Gustafsson och grosshandlare Strandlunds
före detta industriimperium i solnedgång

En av Kolbäcks tre nedlagda bensinmackar.
Gamla Gulf ha i alla fall pumparna kvar. Men det är också allt.

Vi har fortfarande ett spökhus...

Skolbespisningen för Vallbyskolan och som
förr serverade mat till ligisterna från Vallmo också.
Vallmoskolan är nu ombyggt till bostäder.

Los Angeles har sitt Compton och Kolbäck Äggsjögatan.

Kolbäcks högsta byggnad, vattentornet, vackert i fonden.

Månskensrinken - KAIFs hemmaplan. Nu utan konstis och hockeylag.
Bara en av sakerna som Hallstaborna stulit från oss...

Förr låg biblioteket här. Nu reducerat till en liten filial i stationshuset. Tillsammans med ungdomsgården. Vill man besöka ett riktigt bibliotek måste man åka till... du gissade rätt: Hallstahammar!

En gång fanns en stolt tennistradition i Kolbäck. Eller nåja, vi hade en
tennisplan av asfalt i alla fall.

Mitt i bilden skymtar du korvmojjen. Här kan man dessutom köpa
kebab och pizza med alla sorters olika betalningsmedel.

New York har 5th avenue. Kolbäck har centrumhuset.

Där ungdomsgården en gång stod innan den brann ner har man ännu inte bestämt sig vad man ska göra. Så Hallstahammars kommun har tomten som uppläggningsplats för jord samt testområde för olika sorters ogräs.

Samma sak använder kommunen den av Banverket för 250 miljoner kronor ombyggda gamla bangården till. NCC anlade gräsmatta som kommunen tyckte var ful och utsmyckade med... japp du gissade rätt igen: jordhögar och ogräsodlingar. Mycket finare tyckte clownerna på tekniska kontoret.

Härifrån rymde Yxmannen. Idag är huset till salu för 7,5 miljoner kronor. Klocka att ringa i ingår!

Banga

Ordet "banga" är ganska vanligt och även om det är att klassa som slang så används det ganska flitigt även bland vuxna idag.

En vanlig definition är: Nedsättande uttryck som betyder att på grund av rädsla, feghet eller osäkerhet dra sig ur något. Används ofta vid grupptryck.

I Kolbäck använde vi på 80-talet också ordet flitigt och då hade det definitivt inget med feghet eller grupptryck att göra, även om grupptrycket kunde ha en viss inverkan om man någon gång råkade banga.

Bangade man i Kolbäck hade man helt enkelt druckit för mycket alkohol och blev liggandes på någon toalett, eller om man hade tur nedbäddad i en soffa när de andra cyklade till Hallstaparken.

Hade man otur så bangade man i parken och fick skjuts av Remmen hem.

Det var nog inte lika roligt som att jaga trimmade moppar, men ungdomarna skulle minsann tuktas även på natten.

Roliga kolbäcksord del 10

"Koskitsfluga"

Skolbuss

I låg- och mellanstadiet fick man åka buss. Från Vänstaskolan till Vallmo när det var dags för gymnastik eller bad. Jag tror att det var en blå buss och att en av de första busschafförerna hette Erik. Men jag kan ha väldigt fel på den punkten. Bussen var utrustad med ett säte för tre längst fram bredvid förarplatsen och var monterat på tvären. Där fick man sitta om man uppnått en viss ålder. Jag minns inte vilken.

När vi skulle hem till Vänsta efteråt så var det alltid kamp om bästa plats i kön. Man slängde sin väska från tiotals meters håll för att få den så längt fram i kön som möjligt. Sen utbröt kaos när bussen kom och alla försökte komma på samtidigt. Ungefär som vuxna människor gör idag när de ska på tåget.

Moget.

Hur som helst. Idag kör man inga skolskjutsar inom Kolbäcks tätort så vitt jag vet. Vänstaskolan är nedlagd liksom Vallmo. Badhuset finns kvar. När man började på gymnasiet fick man åka linje 24 till Hallsta.

Det var inte lika kul för det fanns inget säte längst fram.

Vårfloden 1977

Idag var jag ute på en liten biltur och åkte förbi Strömsholms slott och Ladugårdssjön där vattnet så sakta stiger.

Efter denna vargavinter kan man undra om vårfloden kan komma upp i samma storlek som 1977?

Jag var sex år gammal och gick på Smultronets lekskola då, så minnet är inte jättedetaljerat. Men jag minns attvägen in till slottet från 252:an helt översvämmad och att myren och åkrarna mellan kyrkbyn och Mölntorp var som en stor sjö.

Jag minns också att den nya vägbron över ån byggdes när jag gick på lekis, så frågan är om den var färdigbyggd, eller om bygget blev försenat av den kraftiga vårfloden?

Idag var jag hemma och rotade i min fars gamla svartvita bildarkiv efter bilder från när vattnet stod som högst men utan resultat.

Finns det någon som sitter och ruvar på några översvämmningsbilder från 1977?

Ljudet av järnvägen

Ett typiskt kolbäcksljud under hela min uppväxt var klockorna på järnvägsövergången vid BP-macken. Denna trafikpropp som stoppade all trafik från norr och söder på väg 252 när tågen passerade. Vilket var ganska ofta eftersom järnvägen genom Kolbäck alltid har varit en hårt trafikerad sträcka av både person- och godståg.

Ringandet följdes av tystnad. Sen hörde man det dova suset som växte till ett mäktigt muller från de tunga godstågen som kom söderifrån om nätterna med sina tunga vagnar från Oxelösund eller snälltågen mellan Stockholm och Göteborg. Jag bodde drygt hundra meter från järnvägen och huset svajade alltid lite när de tyngsta tågen passerade. Det var rogivande.

Bilarna fick alltid vänta. Och där satt folk i sina bilar. Ibland var det så långa stopp att kön sträckte sig en bra bit in mot centrala Kolbäck och ner mot kyrkan allternativt upp mot industriområdet som vägen passerade mot Sörtsaforshållet. Folk passade på att smita in på BP för att köpa en tidning eller tanka bilen. Man pratade med varandra.

Idag har järnvägsövergången ersatts av en makalöst ful bro som sträcker sig över hela byn och man behöver inte stanna i Kolbäck längre. Det finns som bekant ingen mack kvar heller.

Men ljudet av tåg och järnvägsövergångar kommer att finnas kvar i mitt minne så länge jag lever.

Fotograf: Rune Larsson

Roliga kolbäcksord del 9

"Babyface"

Vad minns du?

Är du född under 70-talet och uppväxt i Kolbäck?

Vi vill ha dina minnen från 70-, 80- och tidigt 90-tal som vi kan publicera på den här bloggen. Skriv ner dina minnen om händelser, personer eller bara allmänna betraktelser från en by som nu på många sätt försvunnit.

Du kan berätta kort eller långt eller skicka bilder du vill dela med dig av.

Du når oss på:
73040kolback[a]gmail.com

Träningspass bakom Kyrkskolan

Ett av de förtsa träningspassen utomhus för KAIF:s knattar födda 70-72

Foto: Nils Gunnar Karlsson

Roliga kolbäcksord del 8

"Månskensrinken"

Fyra för hundra

Jag minns Linnéatorgets Kvarterskrog, eller jag menar "kvartersan" för ungefär 6-7 år sen. Då hade de ölrättigheter och var den givna samlingsplatsen fredag- och lördagkvällar.

- Fyyyra för hundra, sa man när man kom in.

Ibland kunde vi dela på en pizza för att känna att man inte bara drack, utan faktiskt åt.
Ibland tog vi kebabsallad för att vara lite nyttigare. Såsen bredvid.

På plats fanns alltid lastbilschauffören, han med hunden och gänget som skulle vidare till Qwarn.
På väggarna fanns till och med vimmelbilder.

Ibland hettade det till. Kanske mellan dem som bara drack, som inte hade mat i magen utan bara fyra för hundra. Eller åtta för tvåhundra. Eller tolv för trehundra.

Någon grinade.
Några dansade.

Någon var så tjenis med pizzeriaägaren att hon hade en egen CD-skiva som han satte på när hon kom.

En gång körde pizzabagaren in gänget till krogen i Västerås, "stan". Fast först fick de åka hem till pizzabagaren med lite mat till hans barn. Pizza förstås. Egenkomponerad precis som de ville ha.

Lycka.

På pizzerian var alltid det långa bordet upptaget. Där satt kolbäckarna.

Familjefäder avlöste varandra med att hämta fredagsmaten. De blängde alltid. Kanske lite avundsjukt? Som om han saknade egentiden att kunna ta en öl. Nu blev det kanske mest mjölk för att vara gott föredöme för barnen. Men papporna som kom in sneglade också med lite rädsla på de som satt där. Kanske slogs de av tanken att snart skulle tonårsbarnen göra dem sällskap.
En dag blev kvartersan av med sin rättighet att sälja alkohol (vad är det för rättighet egentligen?).

De som hängt där skiljes åt. Fanns ju ingen mening att hänga där nu! Fyra för hundra, blev istället en påse från Bolaget och en kylig promenad till fyllfemman (Hagvägen 5).

Och i fortsättningen fick de klara sig utan kebabsalladen.

Roliga kolbäcksord del 7

"SpringWalk"

Bakom flötet

Vi fiskade mycket när vi var yngre. Varenda sten och djuphåla i ån från slussen i Sörsta till Dispen i Mölntorp har jag besökt. Vi cyklade utefter ån där det inte ens fanns något att cykla på.

Mellan vägbron och järnvägsbron var det alltid någon som stod och metade på sommrarna, de modigaste klättrade ut på järnvägsbron och fiskade mitt i strömfåran där kanalens farled gick.

Vid Gästis fans "stocken" full av förlorade drag. Om man hittade den skulle man kunna dyka ner och fylla sin fiskelåda med drag, men vad jag vet var det ingen som hittade den.

Alla fiskar räknades men det var gäddan som var storviltet och jag minns väl min första gädda som jag tog i Asphålet en vårdag för länge sedan.

Vi hade vadat ut till en liten ö och när vi skulle tillbaka hade vattnet stigit så vi knappt kom tillbaka.

Nuförtiden ser man aldrig några ungar som metar i ån, för inte kandde ha hittat något bättre fiskevatten?

Buss 115

"En halv till Västerås."

Det var vad man beställde när man klev på buss 115 mot Västerås innan man fyllt 18. Så länge man inte var myndig så fick man åka för halva priset till stan.

Väl i Västerås köpte jag skivor som jag hört spelas på Rockbox (lördagar 18.15 på P3 om det inte var sport...). Det var egentligen det enda jag hade Västerås till. Besöket i storstan bestod av tre stopp: Skivbörsen och River Records och när inköpen av Helloweens bildmaxi "Future world", Dios "Dream evil" eller Anthraxs "Among the living" var gjorda så gick man till Burger Corner och käkade kebab.

Sen åkte man hem till Ängsvägen och låste in sig på rummet och plockade andäktigt upp vinylskivorna ur sina påsar och lade dem en efter en på skivtallriken. Sen fick musiken ta mig någon annanstans samtidigt som jag lusläste innerkonvolutet...

Buss 115 binder fortfarande ihop Västerås och Köping med Kolbäck.

Vänsta Skola

Jag gick på Vänsta Skola i Rektorsområde 3. Vi hade en rektor, men vi såg honom aldrig. Inte på skolavslutningar, inte på Lucia, inte över huvudtaget. När vi började på högstadiet och flyttade till Tunboskolan fick vi i alla fall höra honom då och då, alltid inlett med "Ett meddelande...".

På Vänsta Skola var vi alla stolta över att vi hade äppelträd på skolgården, men gud nåde den unge som tog ett äpple.

På Vänsta Skola hade vi som sagt en frånvarande rektor, men vi hade en tillsynslärare. Vad en tillsynslärare hade för uppgift fattade jag aldrig, men nått viktigt var det säkert.

På Vänsta Skola hade vi Svea och Barbro i matsalen och de sjöng och spelade för hela skolan både inför jul och sommaravslutningar. Mitt minne var att det skedde spontant, men som vuxen har jag räknat ut att det troligtvis skedde i samförstånd med tillsynsläraren.

På Vänsta Skola hade vi toaletter överallt och behövde aldrig gå kissnödiga, såvida vi inte glömt att kissa innan lektionen började.

På Vänsta Skola fanns det inga lärare på skolgården, de satt i lärarrummet och behövde de förmana eller tillrättavisa oss någon gång, skedde det från trappan.

På Vänsta Skola var vi alla övertygade om att Vänsta var bättre än Vallmo.

Jag hade kul på Vänsta Skola, vi var en liten skola där alla kände alla. En idyll på många sätt och vis. Men jag tror att nya elever säker hade det lite knivigt att ta sig in i vår idyll.

Lite spänning i vardagen

Två aktiviteter vi brukade ägna oss åt när vi hade tråkigt var att bege oss till två platser där vi naturligtvis inte hade någonting att göra.

Det ena stället var Vägverkets stora anläggning i Vänsta som hade en enorm (och jag menar verkligen enorm) sandhög längst in på området. Till den tog man sig lättast ut med stängslet på utsidan och in genom hålet som fans uppklippt där. Sen klättrade man upp till toppen och hoppades att inte den, enligt rykterna, väldigt ilskna vakthunden på området skulle få korn på oss där uppe.

Sen klättrade man ner igen.

Naturligtvis var detta ganska korkat att göra med tanke på rasrisken i sanden. Men det tänkte man ju inte på då.

Det andra stället man tog sig till var Kolbäcks Metall på västra sidan av Vänsta utmed Köpingsvägen. Där kunde man göra två saker när det inte fanns personal i närheten. Det ena var att se hur långt ut på lastkajen man tordes hoppa ifrån med cykel. Längst ut var det säkert en dryg meter. Det andra man gjorde var att sno klumpar med slagprodukter ifrån skjulet på baksidan. Stora massiva stycken i knytnävsstorlek som glimrade som silver.

Förmodligen var det varken silver eller speciellt hälsosamt att ta i. Men vad jag vet har ingen tagit skada av dessa (ädla) metaller.

Roliga kolbäcksord del 6

"skut" (Som i: Lev och njut skut en snut)

Mitt hårdrocksjag

Yngwie visar var skåpet ska stå

Två hårdrocks- och Daniel Carlssonrelaterade incidenter från pausrummet på Tunbo:

1. Daniel smyger in och kapar kassettbandspelaren som spelar mesig 80-talspop och smyger in ett band med svenska svartmetallarna Bathory och vrider upp volymen. "War" heter låten som ni kan avnjuta på Spotify genom att klicka på den här länken.

Det tog ungefär 30 sekunder innan IngaLisa kommer inrusande i lokalen och slog av ljudanläggningen. Sen var det tyst i pausrummet i en vecka tror jag och därefter var bandspelaren mycket hårt kontrollerad.

2. Introt till Yngwie J. Malmsteens magnifika platta "Odyssey" från 1988 dundrar ut i lokalen och Daniel kommer inrusandes som en yster tjur med håret som en fana fladdrandes på huvudet spelandes luftgitarr. Han gör ett cirka två meter långt hopp upp på en stol för att inta en astuff hårdrockspose när stolen naturligtvis välter med Daniel ovanpå och sedemera under någon sekund senare.

Hårdrockarna vann förövrigt över syntharna.

Kolbäcks Allmaterial

GeKås koncept från Ullared provade vi på redan på 70-talet i Kolbäck. Kanske var vi före vår tid, eller så satsades det för lite, men vi som är uppväxta i Kolbäck under 70 och 80-talet är också uppväxta med kläder, cyklar, shampo och gud vet vad från Kolbäcks Allmaterial.


En Outlet i Kolbäck långt innan någon svensk hade hört ordet. Vad jag förstått köpte de in konkurslager och överproducerade produkter och sålde billigt. Därför var Kalkoff det vanligaste cykelmärket i Kolbäck, och för de som har kvar skolkataloger från 80-talet så kan man där se ett antal plagg som inte fanns någon annanstans i sverige.


Tyvärr minns jag inte när butiken försvann, och varför den gjorde det. Konceptet fungerar uppenbarligen med tanke på alla outlets som ploppar upp som svampar ur jorden. Men vi vet vilka som var först.

Mellonen och Flinken - ett säkert vårtecken

Det är nuförtiden väldigt svårt att veta exakt när våren har kommit. Förr var det enklare. Våren hade helt enkelt anlänt den dagen då Mellonen och Flinken flyttade ut från sina lägenheter i huset bakom BP till parksoffan utanför.

Där satt dom och skrålade och käftade med förbipasserande och kanske främst med sig själva. Ibland slogs dom med varandra. Mest var det väl Flink som slog på Mellonen.

En gång sägs det att Mellonen försökte råna BP-macken. Det gick inte så bra.

Fyllon var roligare förr.

När Kolbäck fick konstfruset.

Ishockey må just nu spelas i Hallsta, men nar jag var ung var det Kolbäck som var hockeyfästet i kommunen. A-laget spelade i Sura ishall och pojklagen slipade sitt läder på månskensrinken.

Några milda vintrar på 80-talet satte dock stopp på ungdomsverksamheten och tillväxten stannade av.

Det hela löstes mot slutet av 80-talet då lokala företagare och entusiaster köpte in ett begagnat kylsystem och byggde kommunens första konstisbana.

Efter några år i dvala startades så A-lagsverksamheten upp igen och seriepremiären spelades borta mot Kolsva i Köpings ishall.

Intresset var på topp och vi ungdomar som inspirerade av VIK-hockeys framgångar ville gärna visa sverige och världen att även Kolbäck kunde skapa läktarkultur.

Det började pratas om en riktig supporterresa på Gårn, mest som en kul grej men ju mer vi skojade om det desto mer allvar blev det och när dagen var inne så fyllde vi en hel VL-buss med grönvita supportrar och flaggor.

Framme i Köping tågade vi sjungandes mot ishallen och eventuella förbipasserade vände förvånat på sina huvuden.

Väl inne i hallen var sittplatserna fyllda och nu fylldes även ståplatsen av folkölsfulla sjungandes ungdomar med bengaliska eldar som försenade matchstarten en smula.

Jag måste säga att minnet sviker mig så jag vet inte hur matchen slutade, men jag har för mig att Kolbäck vann.

Succén med en riktig klack levde vidare och hemmamatcherna var alltid välbesökta med en egen liten klackläktare.

Minns ramsor som "Mellonen och Flinken - Månskensrinken" och "Handskar aaaaaaaav - Hockeyapplåd, Handskar påååååååå - Bandyapplåd"

Även bortamatcherna fortsatte vi att besöka, om än inte lika mangrant som resan till Köping. Men så fjärran orter som Felingsbro och Fagersta fick smaka på äkta kolbäkiansk supporterkultur och vi fick låna KAIF-fotbolls flagga som vi hängde upp på läktaren.

Att dra en pizza hos Ratko

Inget var sig likt i byn efter att Ratko öppnade sin pizzeria i Herrevadskolans gamla bespisning 1985. Bobbys Pizzeria & Restaurang blev snabbt en institution i Kolbäck och sanningen att säga är att jag fortfarande mäter alla pizzor efter meny som fanns där. Jag kan fortfarande minnas smaken.

Eftersom nästan alla företagare på orten kom dit för att luncha så kände Ratko alla. När jag sommarjobbade hos farsan åt vi alltid på Bobbys och det är nu uppenbart vilken betydelse ett matställe har för näringslivet. Jag vet inte om Gästis funkar lika bra i det avseendet men ser man på företagsklimatet i Kolbäck idag så tror jag inte det.

På Bobbys lärde Limpan mig vad termen ”lättspytt” betyder i matlagningssammanhang. Det är en maträtt man kan äta med endast gaffel och inte behöver skära med kniv. Rätten får inte ta mer än två minuter att äta. Då är den per definition ”lättspydd”. Rörmokare… man måste älska dom.

När man fick moped åkte man till Bobbys på kvällstid och spelade flipper och arkadspel. Det förekom nu legendariska bataljer mellan traktens ungdomar. Jag tror inte Ratko sålde så många pizzor till oss på kvällstid men han verkade mest glad över att ha oss där och snacka skit med.

Roliga kolbäcksord del 5

"Stiftelsen"

Var ligger Kolbäck

När man blev bilburen och kunde ta sig lite längre än till Strömsholm för att idka campingliv så var vi ett gäng grabbar som år efter år for ner till Öland och blev nekade att checka in på campingplats efter campingplats tills vi kom upp till Lundegårds Camping norr om Köpingsvik. Det var samma visa varje år, tills vi kom på att man kunde ta med sig tjejer.

Väl utanför kommungränsen var Kolbäck inte lika känt, men att svara Västerås på frågan var man kom ifrån fanns inte på kartan. Följdfrågan blev för det mesta "Var ligger det?" och en ganska väl använt svar på den frågan var "Mitt mellan Munktorp och Åskebro", mest för att få se den förvirrade min som alltid uppstod.

Döm om min förvåning när jag drog till med det svaret en gång och fick en mer igenkännande blick följt av "Jasså där" Snubben hade tydligen någon kusin från Munktorp.

Ett annat bra svar som jag brukar använda än idag om andan faller på och läget känns rätt är "Utanför Malmö"

Det svaret brukar oftast följas av "Det hörs inte" (på dialekten) varvid jag brukar svara att det beror nog på att Kolbäck ligger över 50 mil utanför Malmö.

Roliga kolbäcksord del 4

"Slödder"

Puch Dakota

En av nackdelarna med att fylla år i januari är att det kan vara väldigt kallt. Och detta kan vara väldigt otrevligt när man fyller 15 år och får köra moped.

Jag hade ”övningskört” nere i industriområdet där farsan hade firma under hela hösten med min blå Puch Dakota för att vara redo. Besvikelsen på 15-årsdagen var påtaglig när jag konstaterade att det var – 20 grader och enorma mängder snö. Väldigt likt årets vinter faktiskt.

Men får man köra moped så ska man köra moped. Oavsett väderlek.

Så funkade det i Kolbäck.

Och var man dessutom först i sin klass att få göra det så var det inte ett privilegium utan en förbannad plikt.

Sagt och gjort. Att jag in te förfrös någon kroppsdel eller körde ihjäl mig på isgatan är ett under.

Min Puch Dakota var naturligtvis trimmad om än beskedligt. Den gick knappt 50 km/h och jag höll mig faktiskt undan lagens långa arm under hela min mopedåkande tid. Remmen fick aldrig tag på mig. När jag tänker efter så tror jag inte att någonsin sett till denne legendariske och fruktade polisman med ett äkta hat mot trimmade mopeder.

Men från säkra källor vet jag att han existerar och fortfarande arbetar som polis i Västerås.

Mopeden var faktiskt en social revolution också. När man blev motorburen utökades också det sociala nätverket. Man kunde lättare ta sig till Vallmo eller Bobbys Pizzeria i Herrevad efter att ha tankat oljeblandad bensin på BP. Man kunde leta upp folk som samlades lite varstans och förundras över Tomas Ek som alltid åkte moped men aldrig verkade stanna.

Mopeden var lite som Internet när jag tänker efter. Ett sätt att möta folk.

Roliga kolbäcksord del 3

"rallepizza"

Kontinuitet

Som verksam inom skola och förskola har jag ofta hört hur viktigt det är med kontinuitet, och om det var specifikt för Kolbäck eller tiden vi växte upp vet jag ej, men nog var det kontinuitet för oss.

När man gick i lekis kunde man räkna ut vilken lärare man skulle få på mellanstadiet. Jag hade flera klasskompisar med 3 år äldre syskon och alla hade samma klassföreståndare i låg, mellan och högstadiet. Det behövdes inga långa presentationsrundor på föräldramötena då.

Alla hade min mamma i syslöjd, alla hade Astrid Trädgård i Hemkunskap, alla tog körlektioner med Roland och nästan alla fick stryk av Ragnar Hasselqvist i Tunbo Spring Walk.

När jag hade fått mitt körkort lämnade jag kontinuiteten och mötte nedrustningens och lågkonjunkturens nya Sverige, Strax därefter lämnade jag också Kolbäck.

Var det i tiden eller Kolbäck som kontinuiteten fanns?

Tunboshowen finns fortfarande kvar vet jag, och min mamma fortsatte att ha syslöjd med alla ungar tills hon gick i pension för något år sedan. Men resten då?

Springer man fortfarande Tunbo Spring Walk? Spelar man fortfarande Himlaspelet med tillhörand Julbord på Går'n. Tar fortfarande alla sina körkort på Rolands Trafikskola?

Kort och gott, finns kontinuiteten fortfarande kvar i byn, eller försvann den med oss 70-talister.

Roliga kolbäcksord del 2

"knollronkare"

Minnen från en bänk

Med anledning av att Statoil lägger ner sin mack i Kolbäck.

Har spenderat många timmar på den där bänken och senast i fredags pratade jag och kusin M om sommaren när vi lärde oss busvissla. Vi satt i timmar på den där bänken och tränade. För att inte tala om alla timmar vi satt där och spanade killar. Speciellt spanade jag efter han med stort H, den coolaste av dem alla, han som körde lätt mc. Det var tider det.

Sen var det ju den där gången några år senare när jag precis tagit körkort. Jag och Å hade lånat hennes pappas bil och skulle tanka. Sakta rullade jag in på macken medans vi vilt diskuterade vilken sida tanklocket sitter på. Döm om min förvåning när det plötsligt tog tvärstopp och det visar sig att jag kört in i en bensinpump. Som tur var var det mitt i natten och vi var ensamma där. Sällan har jag skrattat så mycket och så länge!

Bara så ni vet så gick det jättesakta så varken bil eller pump tog skada av det hela

Roliga kolbäcksord del 1

"Kopung"

Ficklampsjaga

Vänsta med Vänstaskogen från ovan

Foto: Eniro.se

När hösten kom kunde man vissa kvällar se ljuskäglor som irrade runt i Vänstaskogen i trakterna kring skolan. Vi lekte ficklampsjaga. Jag vet inte om det var en allmänt sprid lek bland barn i landet men i Vänsta så engagerade det de flesta av områdets ungar.

Principen var enkel. Två lag. Ett gömde sig i skogen och det andra skulle leta på det andra laget vars uppgift var att ta sig fram till den sten som stod mitt på skolgården.

Det lag som gömt sig hade ett trumf att spela ut. Det gick nämligen att manipulera den sensor av märket Luma som styrde belysningen på skolgården. Klättrade man upp på barackens tak kunde man komma åt att vrida på den och då slocknade all belysning under ett par minuter vilket naturligtvis gav vissa taktiska fördelar för det lag som gömt sig. "Fimpa Luman!" kunde man höra någon ropa. Sen blev det svart.

En nackdel var väl att vaktmästartanten brukade komma utrusande och skälla på oss.

Idag är det väl tveksamt om så många ungar skulle samlas för att idka friluftsliv på det här sättet. Eller att föräldrarna skulle släppa ut ungarna i skogen när mörkret fallit.

Fotbollsderbyn och Åmålsresor

Före 1991 var det High Life KAIF som gällde, om man inte råkade tillhöra den andra delen av det som blev SK91, Sörstafors SK
Derby på Yllevi eller IP var fortfarande välbesökta tillställningar, men när det gäller fotboll var ändå KAIF-dagarna en riktig höjdpunkt på året. Då hade vi speaker och bytte vimplar innan match.


En annan höjdpunkt för oss småkillar var annars den årliga resan till Åmål, där vi bodde på Kamratgården och fick dricka hur mycket läsk vi ville och hade råd med, från automaten i källaren.

Foto: Nils Gunnar Karlsson

På bussen dit brukade vi sjunga KAIF:s kampsång om Kolbäck på väg emot allsvenskans kval.

”Vi fruktar ej bollplanens fasor och domarens visselsignal.
Nu sparkar vi bollen i trasor och närmar oss allsvenskans kval.

Ref: Kolbäck, Kolbäck – fotbollens blivande metropol. Vrålkäck, Stålfräck – kämpar idolen mot mål.

Ty Kolbäck har sydländska takter och lyser som fullmånens sken.
Vi tacklar med för och med akter och håriga är våra ben.

Ref: Kolbäck, Kolbäck – fotbollens blivande metropol. Vrålkäck, Stålfräck – kämpar idolen mot mål.”

Yxmannen

Tänk så hemskt samhället blivit, man vågar knappt gå ut hör man ofta folk säga. Men har det blivit så mycket hemskare? Eller är det vi som blivit harigare? Troligtvis en kombination.

Jag minns när jag gick på mellanstadiet och när vi fortfarande hade tingsrätt i Kolbäck då en yxman rymde från tingshuset mitt under en rättegång.
Yxman för dagens unga är väl någon form av karaktär i WoW, men för oss var det en riktig yxman, med riktig yxa.

Trots att det inte rörde sig om någon mystisk kuf som någon sett utan om en riktig galning som grabbat tag i en brandyxa och hotat vakter och rymt från en rättegång så fortsatte livet precis som vanligt.

Okej det var lite mer spännande att cykla till fotbollsträningen, men vi fortsatte cykla och röra oss fritt. Inga medborgargarden startades och inga föräldrar följde oss till skolan som skydd.

Hur det gick med yxmannen sen har jag ingen aning om. Han föll snabbt i glömska och Hallsta/Sura sidan i VLT återgick till att strunta i Kolbäck som vanligt.

En sak är i alla fall säker. Hade det skett idag hade inga ungar släppts ut på samhället, trots att de genom WoW borde vara bättre rustade att möta en yxman.

Mötesplats: BP

Det är svårt att tro det nu. Men 1987 var det här ett av byns bästa ställen att möta folk. Det fanns en bänk precis under skylten som man satt på och väntade.

Alltid kom det någon man kände. Kanske kom det tjejer.

Nu är bensinmacken stängd.

Det känns lite vemodigt att se hur öde allt är här idag. Ett sting av sorg.

Det behövs fler bänkar i byn.

Om 730 40 Kolbäck

Det här är berättelsen om oss 70-talister som växte upp i Kolbäck. Vi som var den sista generationen som upplevde byn som en verkligt levande by. Där företagandet gick bra. Där föreningslivet blomstrade. Där det fanns ett postkontor, en bensinmack, två mataffärer, en blomsteraffär, flera skolor.

Här finns plats för att berätta om allt detta.

Vill du dela med dig? Skriv ner dina minnen, berättelser om händelser eller bara bilder från din uppväxt. Allt material välkomnas.

Mail: 73040kolback@gmail.com

Redaktör för bloggen 73040 Kolbäck är Magnus Tannergren