Ljudet av järnvägen

Ett typiskt kolbäcksljud under hela min uppväxt var klockorna på järnvägsövergången vid BP-macken. Denna trafikpropp som stoppade all trafik från norr och söder på väg 252 när tågen passerade. Vilket var ganska ofta eftersom järnvägen genom Kolbäck alltid har varit en hårt trafikerad sträcka av både person- och godståg.

Ringandet följdes av tystnad. Sen hörde man det dova suset som växte till ett mäktigt muller från de tunga godstågen som kom söderifrån om nätterna med sina tunga vagnar från Oxelösund eller snälltågen mellan Stockholm och Göteborg. Jag bodde drygt hundra meter från järnvägen och huset svajade alltid lite när de tyngsta tågen passerade. Det var rogivande.

Bilarna fick alltid vänta. Och där satt folk i sina bilar. Ibland var det så långa stopp att kön sträckte sig en bra bit in mot centrala Kolbäck och ner mot kyrkan allternativt upp mot industriområdet som vägen passerade mot Sörtsaforshållet. Folk passade på att smita in på BP för att köpa en tidning eller tanka bilen. Man pratade med varandra.

Idag har järnvägsövergången ersatts av en makalöst ful bro som sträcker sig över hela byn och man behöver inte stanna i Kolbäck längre. Det finns som bekant ingen mack kvar heller.

Men ljudet av tåg och järnvägsövergångar kommer att finnas kvar i mitt minne så länge jag lever.

Fotograf: Rune Larsson

Roliga kolbäcksord del 9

"Babyface"

Vad minns du?

Är du född under 70-talet och uppväxt i Kolbäck?

Vi vill ha dina minnen från 70-, 80- och tidigt 90-tal som vi kan publicera på den här bloggen. Skriv ner dina minnen om händelser, personer eller bara allmänna betraktelser från en by som nu på många sätt försvunnit.

Du kan berätta kort eller långt eller skicka bilder du vill dela med dig av.

Du når oss på:
73040kolback[a]gmail.com

Träningspass bakom Kyrkskolan

Ett av de förtsa träningspassen utomhus för KAIF:s knattar födda 70-72

Foto: Nils Gunnar Karlsson

Roliga kolbäcksord del 8

"Månskensrinken"

Fyra för hundra

Jag minns Linnéatorgets Kvarterskrog, eller jag menar "kvartersan" för ungefär 6-7 år sen. Då hade de ölrättigheter och var den givna samlingsplatsen fredag- och lördagkvällar.

- Fyyyra för hundra, sa man när man kom in.

Ibland kunde vi dela på en pizza för att känna att man inte bara drack, utan faktiskt åt.
Ibland tog vi kebabsallad för att vara lite nyttigare. Såsen bredvid.

På plats fanns alltid lastbilschauffören, han med hunden och gänget som skulle vidare till Qwarn.
På väggarna fanns till och med vimmelbilder.

Ibland hettade det till. Kanske mellan dem som bara drack, som inte hade mat i magen utan bara fyra för hundra. Eller åtta för tvåhundra. Eller tolv för trehundra.

Någon grinade.
Några dansade.

Någon var så tjenis med pizzeriaägaren att hon hade en egen CD-skiva som han satte på när hon kom.

En gång körde pizzabagaren in gänget till krogen i Västerås, "stan". Fast först fick de åka hem till pizzabagaren med lite mat till hans barn. Pizza förstås. Egenkomponerad precis som de ville ha.

Lycka.

På pizzerian var alltid det långa bordet upptaget. Där satt kolbäckarna.

Familjefäder avlöste varandra med att hämta fredagsmaten. De blängde alltid. Kanske lite avundsjukt? Som om han saknade egentiden att kunna ta en öl. Nu blev det kanske mest mjölk för att vara gott föredöme för barnen. Men papporna som kom in sneglade också med lite rädsla på de som satt där. Kanske slogs de av tanken att snart skulle tonårsbarnen göra dem sällskap.
En dag blev kvartersan av med sin rättighet att sälja alkohol (vad är det för rättighet egentligen?).

De som hängt där skiljes åt. Fanns ju ingen mening att hänga där nu! Fyra för hundra, blev istället en påse från Bolaget och en kylig promenad till fyllfemman (Hagvägen 5).

Och i fortsättningen fick de klara sig utan kebabsalladen.

Roliga kolbäcksord del 7

"SpringWalk"

Bakom flötet

Vi fiskade mycket när vi var yngre. Varenda sten och djuphåla i ån från slussen i Sörsta till Dispen i Mölntorp har jag besökt. Vi cyklade utefter ån där det inte ens fanns något att cykla på.

Mellan vägbron och järnvägsbron var det alltid någon som stod och metade på sommrarna, de modigaste klättrade ut på järnvägsbron och fiskade mitt i strömfåran där kanalens farled gick.

Vid Gästis fans "stocken" full av förlorade drag. Om man hittade den skulle man kunna dyka ner och fylla sin fiskelåda med drag, men vad jag vet var det ingen som hittade den.

Alla fiskar räknades men det var gäddan som var storviltet och jag minns väl min första gädda som jag tog i Asphålet en vårdag för länge sedan.

Vi hade vadat ut till en liten ö och när vi skulle tillbaka hade vattnet stigit så vi knappt kom tillbaka.

Nuförtiden ser man aldrig några ungar som metar i ån, för inte kandde ha hittat något bättre fiskevatten?

Buss 115

"En halv till Västerås."

Det var vad man beställde när man klev på buss 115 mot Västerås innan man fyllt 18. Så länge man inte var myndig så fick man åka för halva priset till stan.

Väl i Västerås köpte jag skivor som jag hört spelas på Rockbox (lördagar 18.15 på P3 om det inte var sport...). Det var egentligen det enda jag hade Västerås till. Besöket i storstan bestod av tre stopp: Skivbörsen och River Records och när inköpen av Helloweens bildmaxi "Future world", Dios "Dream evil" eller Anthraxs "Among the living" var gjorda så gick man till Burger Corner och käkade kebab.

Sen åkte man hem till Ängsvägen och låste in sig på rummet och plockade andäktigt upp vinylskivorna ur sina påsar och lade dem en efter en på skivtallriken. Sen fick musiken ta mig någon annanstans samtidigt som jag lusläste innerkonvolutet...

Buss 115 binder fortfarande ihop Västerås och Köping med Kolbäck.

Vänsta Skola

Jag gick på Vänsta Skola i Rektorsområde 3. Vi hade en rektor, men vi såg honom aldrig. Inte på skolavslutningar, inte på Lucia, inte över huvudtaget. När vi började på högstadiet och flyttade till Tunboskolan fick vi i alla fall höra honom då och då, alltid inlett med "Ett meddelande...".

På Vänsta Skola var vi alla stolta över att vi hade äppelträd på skolgården, men gud nåde den unge som tog ett äpple.

På Vänsta Skola hade vi som sagt en frånvarande rektor, men vi hade en tillsynslärare. Vad en tillsynslärare hade för uppgift fattade jag aldrig, men nått viktigt var det säkert.

På Vänsta Skola hade vi Svea och Barbro i matsalen och de sjöng och spelade för hela skolan både inför jul och sommaravslutningar. Mitt minne var att det skedde spontant, men som vuxen har jag räknat ut att det troligtvis skedde i samförstånd med tillsynsläraren.

På Vänsta Skola hade vi toaletter överallt och behövde aldrig gå kissnödiga, såvida vi inte glömt att kissa innan lektionen började.

På Vänsta Skola fanns det inga lärare på skolgården, de satt i lärarrummet och behövde de förmana eller tillrättavisa oss någon gång, skedde det från trappan.

På Vänsta Skola var vi alla övertygade om att Vänsta var bättre än Vallmo.

Jag hade kul på Vänsta Skola, vi var en liten skola där alla kände alla. En idyll på många sätt och vis. Men jag tror att nya elever säker hade det lite knivigt att ta sig in i vår idyll.

Lite spänning i vardagen

Två aktiviteter vi brukade ägna oss åt när vi hade tråkigt var att bege oss till två platser där vi naturligtvis inte hade någonting att göra.

Det ena stället var Vägverkets stora anläggning i Vänsta som hade en enorm (och jag menar verkligen enorm) sandhög längst in på området. Till den tog man sig lättast ut med stängslet på utsidan och in genom hålet som fans uppklippt där. Sen klättrade man upp till toppen och hoppades att inte den, enligt rykterna, väldigt ilskna vakthunden på området skulle få korn på oss där uppe.

Sen klättrade man ner igen.

Naturligtvis var detta ganska korkat att göra med tanke på rasrisken i sanden. Men det tänkte man ju inte på då.

Det andra stället man tog sig till var Kolbäcks Metall på västra sidan av Vänsta utmed Köpingsvägen. Där kunde man göra två saker när det inte fanns personal i närheten. Det ena var att se hur långt ut på lastkajen man tordes hoppa ifrån med cykel. Längst ut var det säkert en dryg meter. Det andra man gjorde var att sno klumpar med slagprodukter ifrån skjulet på baksidan. Stora massiva stycken i knytnävsstorlek som glimrade som silver.

Förmodligen var det varken silver eller speciellt hälsosamt att ta i. Men vad jag vet har ingen tagit skada av dessa (ädla) metaller.

Roliga kolbäcksord del 6

"skut" (Som i: Lev och njut skut en snut)

Mitt hårdrocksjag

Yngwie visar var skåpet ska stå

Två hårdrocks- och Daniel Carlssonrelaterade incidenter från pausrummet på Tunbo:

1. Daniel smyger in och kapar kassettbandspelaren som spelar mesig 80-talspop och smyger in ett band med svenska svartmetallarna Bathory och vrider upp volymen. "War" heter låten som ni kan avnjuta på Spotify genom att klicka på den här länken.

Det tog ungefär 30 sekunder innan IngaLisa kommer inrusande i lokalen och slog av ljudanläggningen. Sen var det tyst i pausrummet i en vecka tror jag och därefter var bandspelaren mycket hårt kontrollerad.

2. Introt till Yngwie J. Malmsteens magnifika platta "Odyssey" från 1988 dundrar ut i lokalen och Daniel kommer inrusandes som en yster tjur med håret som en fana fladdrandes på huvudet spelandes luftgitarr. Han gör ett cirka två meter långt hopp upp på en stol för att inta en astuff hårdrockspose när stolen naturligtvis välter med Daniel ovanpå och sedemera under någon sekund senare.

Hårdrockarna vann förövrigt över syntharna.

Kolbäcks Allmaterial

GeKås koncept från Ullared provade vi på redan på 70-talet i Kolbäck. Kanske var vi före vår tid, eller så satsades det för lite, men vi som är uppväxta i Kolbäck under 70 och 80-talet är också uppväxta med kläder, cyklar, shampo och gud vet vad från Kolbäcks Allmaterial.


En Outlet i Kolbäck långt innan någon svensk hade hört ordet. Vad jag förstått köpte de in konkurslager och överproducerade produkter och sålde billigt. Därför var Kalkoff det vanligaste cykelmärket i Kolbäck, och för de som har kvar skolkataloger från 80-talet så kan man där se ett antal plagg som inte fanns någon annanstans i sverige.


Tyvärr minns jag inte när butiken försvann, och varför den gjorde det. Konceptet fungerar uppenbarligen med tanke på alla outlets som ploppar upp som svampar ur jorden. Men vi vet vilka som var först.

Mellonen och Flinken - ett säkert vårtecken

Det är nuförtiden väldigt svårt att veta exakt när våren har kommit. Förr var det enklare. Våren hade helt enkelt anlänt den dagen då Mellonen och Flinken flyttade ut från sina lägenheter i huset bakom BP till parksoffan utanför.

Där satt dom och skrålade och käftade med förbipasserande och kanske främst med sig själva. Ibland slogs dom med varandra. Mest var det väl Flink som slog på Mellonen.

En gång sägs det att Mellonen försökte råna BP-macken. Det gick inte så bra.

Fyllon var roligare förr.

När Kolbäck fick konstfruset.

Ishockey må just nu spelas i Hallsta, men nar jag var ung var det Kolbäck som var hockeyfästet i kommunen. A-laget spelade i Sura ishall och pojklagen slipade sitt läder på månskensrinken.

Några milda vintrar på 80-talet satte dock stopp på ungdomsverksamheten och tillväxten stannade av.

Det hela löstes mot slutet av 80-talet då lokala företagare och entusiaster köpte in ett begagnat kylsystem och byggde kommunens första konstisbana.

Efter några år i dvala startades så A-lagsverksamheten upp igen och seriepremiären spelades borta mot Kolsva i Köpings ishall.

Intresset var på topp och vi ungdomar som inspirerade av VIK-hockeys framgångar ville gärna visa sverige och världen att även Kolbäck kunde skapa läktarkultur.

Det började pratas om en riktig supporterresa på Gårn, mest som en kul grej men ju mer vi skojade om det desto mer allvar blev det och när dagen var inne så fyllde vi en hel VL-buss med grönvita supportrar och flaggor.

Framme i Köping tågade vi sjungandes mot ishallen och eventuella förbipasserade vände förvånat på sina huvuden.

Väl inne i hallen var sittplatserna fyllda och nu fylldes även ståplatsen av folkölsfulla sjungandes ungdomar med bengaliska eldar som försenade matchstarten en smula.

Jag måste säga att minnet sviker mig så jag vet inte hur matchen slutade, men jag har för mig att Kolbäck vann.

Succén med en riktig klack levde vidare och hemmamatcherna var alltid välbesökta med en egen liten klackläktare.

Minns ramsor som "Mellonen och Flinken - Månskensrinken" och "Handskar aaaaaaaav - Hockeyapplåd, Handskar påååååååå - Bandyapplåd"

Även bortamatcherna fortsatte vi att besöka, om än inte lika mangrant som resan till Köping. Men så fjärran orter som Felingsbro och Fagersta fick smaka på äkta kolbäkiansk supporterkultur och vi fick låna KAIF-fotbolls flagga som vi hängde upp på läktaren.