Puch Dakota

En av nackdelarna med att fylla år i januari är att det kan vara väldigt kallt. Och detta kan vara väldigt otrevligt när man fyller 15 år och får köra moped.

Jag hade ”övningskört” nere i industriområdet där farsan hade firma under hela hösten med min blå Puch Dakota för att vara redo. Besvikelsen på 15-årsdagen var påtaglig när jag konstaterade att det var – 20 grader och enorma mängder snö. Väldigt likt årets vinter faktiskt.

Men får man köra moped så ska man köra moped. Oavsett väderlek.

Så funkade det i Kolbäck.

Och var man dessutom först i sin klass att få göra det så var det inte ett privilegium utan en förbannad plikt.

Sagt och gjort. Att jag in te förfrös någon kroppsdel eller körde ihjäl mig på isgatan är ett under.

Min Puch Dakota var naturligtvis trimmad om än beskedligt. Den gick knappt 50 km/h och jag höll mig faktiskt undan lagens långa arm under hela min mopedåkande tid. Remmen fick aldrig tag på mig. När jag tänker efter så tror jag inte att någonsin sett till denne legendariske och fruktade polisman med ett äkta hat mot trimmade mopeder.

Men från säkra källor vet jag att han existerar och fortfarande arbetar som polis i Västerås.

Mopeden var faktiskt en social revolution också. När man blev motorburen utökades också det sociala nätverket. Man kunde lättare ta sig till Vallmo eller Bobbys Pizzeria i Herrevad efter att ha tankat oljeblandad bensin på BP. Man kunde leta upp folk som samlades lite varstans och förundras över Tomas Ek som alltid åkte moped men aldrig verkade stanna.

Mopeden var lite som Internet när jag tänker efter. Ett sätt att möta folk.