Fyra för hundra

Jag minns Linnéatorgets Kvarterskrog, eller jag menar "kvartersan" för ungefär 6-7 år sen. Då hade de ölrättigheter och var den givna samlingsplatsen fredag- och lördagkvällar.

- Fyyyra för hundra, sa man när man kom in.

Ibland kunde vi dela på en pizza för att känna att man inte bara drack, utan faktiskt åt.
Ibland tog vi kebabsallad för att vara lite nyttigare. Såsen bredvid.

På plats fanns alltid lastbilschauffören, han med hunden och gänget som skulle vidare till Qwarn.
På väggarna fanns till och med vimmelbilder.

Ibland hettade det till. Kanske mellan dem som bara drack, som inte hade mat i magen utan bara fyra för hundra. Eller åtta för tvåhundra. Eller tolv för trehundra.

Någon grinade.
Några dansade.

Någon var så tjenis med pizzeriaägaren att hon hade en egen CD-skiva som han satte på när hon kom.

En gång körde pizzabagaren in gänget till krogen i Västerås, "stan". Fast först fick de åka hem till pizzabagaren med lite mat till hans barn. Pizza förstås. Egenkomponerad precis som de ville ha.

Lycka.

På pizzerian var alltid det långa bordet upptaget. Där satt kolbäckarna.

Familjefäder avlöste varandra med att hämta fredagsmaten. De blängde alltid. Kanske lite avundsjukt? Som om han saknade egentiden att kunna ta en öl. Nu blev det kanske mest mjölk för att vara gott föredöme för barnen. Men papporna som kom in sneglade också med lite rädsla på de som satt där. Kanske slogs de av tanken att snart skulle tonårsbarnen göra dem sällskap.
En dag blev kvartersan av med sin rättighet att sälja alkohol (vad är det för rättighet egentligen?).

De som hängt där skiljes åt. Fanns ju ingen mening att hänga där nu! Fyra för hundra, blev istället en påse från Bolaget och en kylig promenad till fyllfemman (Hagvägen 5).

Och i fortsättningen fick de klara sig utan kebabsalladen.