Att dra en pizza hos Ratko

Inget var sig likt i byn efter att Ratko öppnade sin pizzeria i Herrevadskolans gamla bespisning 1985. Bobbys Pizzeria & Restaurang blev snabbt en institution i Kolbäck och sanningen att säga är att jag fortfarande mäter alla pizzor efter meny som fanns där. Jag kan fortfarande minnas smaken.

Eftersom nästan alla företagare på orten kom dit för att luncha så kände Ratko alla. När jag sommarjobbade hos farsan åt vi alltid på Bobbys och det är nu uppenbart vilken betydelse ett matställe har för näringslivet. Jag vet inte om Gästis funkar lika bra i det avseendet men ser man på företagsklimatet i Kolbäck idag så tror jag inte det.

På Bobbys lärde Limpan mig vad termen ”lättspytt” betyder i matlagningssammanhang. Det är en maträtt man kan äta med endast gaffel och inte behöver skära med kniv. Rätten får inte ta mer än två minuter att äta. Då är den per definition ”lättspydd”. Rörmokare… man måste älska dom.

När man fick moped åkte man till Bobbys på kvällstid och spelade flipper och arkadspel. Det förekom nu legendariska bataljer mellan traktens ungdomar. Jag tror inte Ratko sålde så många pizzor till oss på kvällstid men han verkade mest glad över att ha oss där och snacka skit med.

Roliga kolbäcksord del 5

"Stiftelsen"

Var ligger Kolbäck

När man blev bilburen och kunde ta sig lite längre än till Strömsholm för att idka campingliv så var vi ett gäng grabbar som år efter år for ner till Öland och blev nekade att checka in på campingplats efter campingplats tills vi kom upp till Lundegårds Camping norr om Köpingsvik. Det var samma visa varje år, tills vi kom på att man kunde ta med sig tjejer.

Väl utanför kommungränsen var Kolbäck inte lika känt, men att svara Västerås på frågan var man kom ifrån fanns inte på kartan. Följdfrågan blev för det mesta "Var ligger det?" och en ganska väl använt svar på den frågan var "Mitt mellan Munktorp och Åskebro", mest för att få se den förvirrade min som alltid uppstod.

Döm om min förvåning när jag drog till med det svaret en gång och fick en mer igenkännande blick följt av "Jasså där" Snubben hade tydligen någon kusin från Munktorp.

Ett annat bra svar som jag brukar använda än idag om andan faller på och läget känns rätt är "Utanför Malmö"

Det svaret brukar oftast följas av "Det hörs inte" (på dialekten) varvid jag brukar svara att det beror nog på att Kolbäck ligger över 50 mil utanför Malmö.

Roliga kolbäcksord del 4

"Slödder"

Puch Dakota

En av nackdelarna med att fylla år i januari är att det kan vara väldigt kallt. Och detta kan vara väldigt otrevligt när man fyller 15 år och får köra moped.

Jag hade ”övningskört” nere i industriområdet där farsan hade firma under hela hösten med min blå Puch Dakota för att vara redo. Besvikelsen på 15-årsdagen var påtaglig när jag konstaterade att det var – 20 grader och enorma mängder snö. Väldigt likt årets vinter faktiskt.

Men får man köra moped så ska man köra moped. Oavsett väderlek.

Så funkade det i Kolbäck.

Och var man dessutom först i sin klass att få göra det så var det inte ett privilegium utan en förbannad plikt.

Sagt och gjort. Att jag in te förfrös någon kroppsdel eller körde ihjäl mig på isgatan är ett under.

Min Puch Dakota var naturligtvis trimmad om än beskedligt. Den gick knappt 50 km/h och jag höll mig faktiskt undan lagens långa arm under hela min mopedåkande tid. Remmen fick aldrig tag på mig. När jag tänker efter så tror jag inte att någonsin sett till denne legendariske och fruktade polisman med ett äkta hat mot trimmade mopeder.

Men från säkra källor vet jag att han existerar och fortfarande arbetar som polis i Västerås.

Mopeden var faktiskt en social revolution också. När man blev motorburen utökades också det sociala nätverket. Man kunde lättare ta sig till Vallmo eller Bobbys Pizzeria i Herrevad efter att ha tankat oljeblandad bensin på BP. Man kunde leta upp folk som samlades lite varstans och förundras över Tomas Ek som alltid åkte moped men aldrig verkade stanna.

Mopeden var lite som Internet när jag tänker efter. Ett sätt att möta folk.

Roliga kolbäcksord del 3

"rallepizza"

Kontinuitet

Som verksam inom skola och förskola har jag ofta hört hur viktigt det är med kontinuitet, och om det var specifikt för Kolbäck eller tiden vi växte upp vet jag ej, men nog var det kontinuitet för oss.

När man gick i lekis kunde man räkna ut vilken lärare man skulle få på mellanstadiet. Jag hade flera klasskompisar med 3 år äldre syskon och alla hade samma klassföreståndare i låg, mellan och högstadiet. Det behövdes inga långa presentationsrundor på föräldramötena då.

Alla hade min mamma i syslöjd, alla hade Astrid Trädgård i Hemkunskap, alla tog körlektioner med Roland och nästan alla fick stryk av Ragnar Hasselqvist i Tunbo Spring Walk.

När jag hade fått mitt körkort lämnade jag kontinuiteten och mötte nedrustningens och lågkonjunkturens nya Sverige, Strax därefter lämnade jag också Kolbäck.

Var det i tiden eller Kolbäck som kontinuiteten fanns?

Tunboshowen finns fortfarande kvar vet jag, och min mamma fortsatte att ha syslöjd med alla ungar tills hon gick i pension för något år sedan. Men resten då?

Springer man fortfarande Tunbo Spring Walk? Spelar man fortfarande Himlaspelet med tillhörand Julbord på Går'n. Tar fortfarande alla sina körkort på Rolands Trafikskola?

Kort och gott, finns kontinuiteten fortfarande kvar i byn, eller försvann den med oss 70-talister.

Roliga kolbäcksord del 2

"knollronkare"

Minnen från en bänk

Med anledning av att Statoil lägger ner sin mack i Kolbäck.

Har spenderat många timmar på den där bänken och senast i fredags pratade jag och kusin M om sommaren när vi lärde oss busvissla. Vi satt i timmar på den där bänken och tränade. För att inte tala om alla timmar vi satt där och spanade killar. Speciellt spanade jag efter han med stort H, den coolaste av dem alla, han som körde lätt mc. Det var tider det.

Sen var det ju den där gången några år senare när jag precis tagit körkort. Jag och Å hade lånat hennes pappas bil och skulle tanka. Sakta rullade jag in på macken medans vi vilt diskuterade vilken sida tanklocket sitter på. Döm om min förvåning när det plötsligt tog tvärstopp och det visar sig att jag kört in i en bensinpump. Som tur var var det mitt i natten och vi var ensamma där. Sällan har jag skrattat så mycket och så länge!

Bara så ni vet så gick det jättesakta så varken bil eller pump tog skada av det hela

Roliga kolbäcksord del 1

"Kopung"

Ficklampsjaga

Vänsta med Vänstaskogen från ovan

Foto: Eniro.se

När hösten kom kunde man vissa kvällar se ljuskäglor som irrade runt i Vänstaskogen i trakterna kring skolan. Vi lekte ficklampsjaga. Jag vet inte om det var en allmänt sprid lek bland barn i landet men i Vänsta så engagerade det de flesta av områdets ungar.

Principen var enkel. Två lag. Ett gömde sig i skogen och det andra skulle leta på det andra laget vars uppgift var att ta sig fram till den sten som stod mitt på skolgården.

Det lag som gömt sig hade ett trumf att spela ut. Det gick nämligen att manipulera den sensor av märket Luma som styrde belysningen på skolgården. Klättrade man upp på barackens tak kunde man komma åt att vrida på den och då slocknade all belysning under ett par minuter vilket naturligtvis gav vissa taktiska fördelar för det lag som gömt sig. "Fimpa Luman!" kunde man höra någon ropa. Sen blev det svart.

En nackdel var väl att vaktmästartanten brukade komma utrusande och skälla på oss.

Idag är det väl tveksamt om så många ungar skulle samlas för att idka friluftsliv på det här sättet. Eller att föräldrarna skulle släppa ut ungarna i skogen när mörkret fallit.

Fotbollsderbyn och Åmålsresor

Före 1991 var det High Life KAIF som gällde, om man inte råkade tillhöra den andra delen av det som blev SK91, Sörstafors SK
Derby på Yllevi eller IP var fortfarande välbesökta tillställningar, men när det gäller fotboll var ändå KAIF-dagarna en riktig höjdpunkt på året. Då hade vi speaker och bytte vimplar innan match.


En annan höjdpunkt för oss småkillar var annars den årliga resan till Åmål, där vi bodde på Kamratgården och fick dricka hur mycket läsk vi ville och hade råd med, från automaten i källaren.

Foto: Nils Gunnar Karlsson

På bussen dit brukade vi sjunga KAIF:s kampsång om Kolbäck på väg emot allsvenskans kval.

”Vi fruktar ej bollplanens fasor och domarens visselsignal.
Nu sparkar vi bollen i trasor och närmar oss allsvenskans kval.

Ref: Kolbäck, Kolbäck – fotbollens blivande metropol. Vrålkäck, Stålfräck – kämpar idolen mot mål.

Ty Kolbäck har sydländska takter och lyser som fullmånens sken.
Vi tacklar med för och med akter och håriga är våra ben.

Ref: Kolbäck, Kolbäck – fotbollens blivande metropol. Vrålkäck, Stålfräck – kämpar idolen mot mål.”

Yxmannen

Tänk så hemskt samhället blivit, man vågar knappt gå ut hör man ofta folk säga. Men har det blivit så mycket hemskare? Eller är det vi som blivit harigare? Troligtvis en kombination.

Jag minns när jag gick på mellanstadiet och när vi fortfarande hade tingsrätt i Kolbäck då en yxman rymde från tingshuset mitt under en rättegång.
Yxman för dagens unga är väl någon form av karaktär i WoW, men för oss var det en riktig yxman, med riktig yxa.

Trots att det inte rörde sig om någon mystisk kuf som någon sett utan om en riktig galning som grabbat tag i en brandyxa och hotat vakter och rymt från en rättegång så fortsatte livet precis som vanligt.

Okej det var lite mer spännande att cykla till fotbollsträningen, men vi fortsatte cykla och röra oss fritt. Inga medborgargarden startades och inga föräldrar följde oss till skolan som skydd.

Hur det gick med yxmannen sen har jag ingen aning om. Han föll snabbt i glömska och Hallsta/Sura sidan i VLT återgick till att strunta i Kolbäck som vanligt.

En sak är i alla fall säker. Hade det skett idag hade inga ungar släppts ut på samhället, trots att de genom WoW borde vara bättre rustade att möta en yxman.

Mötesplats: BP

Det är svårt att tro det nu. Men 1987 var det här ett av byns bästa ställen att möta folk. Det fanns en bänk precis under skylten som man satt på och väntade.

Alltid kom det någon man kände. Kanske kom det tjejer.

Nu är bensinmacken stängd.

Det känns lite vemodigt att se hur öde allt är här idag. Ett sting av sorg.

Det behövs fler bänkar i byn.

Om 730 40 Kolbäck

Det här är berättelsen om oss 70-talister som växte upp i Kolbäck. Vi som var den sista generationen som upplevde byn som en verkligt levande by. Där företagandet gick bra. Där föreningslivet blomstrade. Där det fanns ett postkontor, en bensinmack, två mataffärer, en blomsteraffär, flera skolor.

Här finns plats för att berätta om allt detta.

Vill du dela med dig? Skriv ner dina minnen, berättelser om händelser eller bara bilder från din uppväxt. Allt material välkomnas.

Mail: 73040kolback@gmail.com

Redaktör för bloggen 73040 Kolbäck är Magnus Tannergren