
Ringandet följdes av tystnad. Sen hörde man det dova suset som växte till ett mäktigt muller från de tunga godstågen som kom söderifrån om nätterna med sina tunga vagnar från Oxelösund eller snälltågen mellan Stockholm och Göteborg. Jag bodde drygt hundra meter från järnvägen och huset svajade alltid lite när de tyngsta tågen passerade. Det var rogivande.
Bilarna fick alltid vänta. Och där satt folk i sina bilar. Ibland var det så långa stopp att kön sträckte sig en bra bit in mot centrala Kolbäck och ner mot kyrkan allternativt upp mot industriområdet som vägen passerade mot Sörtsaforshållet. Folk passade på att smita in på BP för att köpa en tidning eller tanka bilen. Man pratade med varandra.
Idag har järnvägsövergången ersatts av en makalöst ful bro som sträcker sig över hela byn och man behöver inte stanna i Kolbäck längre. Det finns som bekant ingen mack kvar heller.
Men ljudet av tåg och järnvägsövergångar kommer att finnas kvar i mitt minne så länge jag lever.
Fotograf: Rune Larsson