När Kolbäck fick konstfruset.

Ishockey må just nu spelas i Hallsta, men nar jag var ung var det Kolbäck som var hockeyfästet i kommunen. A-laget spelade i Sura ishall och pojklagen slipade sitt läder på månskensrinken.

Några milda vintrar på 80-talet satte dock stopp på ungdomsverksamheten och tillväxten stannade av.

Det hela löstes mot slutet av 80-talet då lokala företagare och entusiaster köpte in ett begagnat kylsystem och byggde kommunens första konstisbana.

Efter några år i dvala startades så A-lagsverksamheten upp igen och seriepremiären spelades borta mot Kolsva i Köpings ishall.

Intresset var på topp och vi ungdomar som inspirerade av VIK-hockeys framgångar ville gärna visa sverige och världen att även Kolbäck kunde skapa läktarkultur.

Det började pratas om en riktig supporterresa på Gårn, mest som en kul grej men ju mer vi skojade om det desto mer allvar blev det och när dagen var inne så fyllde vi en hel VL-buss med grönvita supportrar och flaggor.

Framme i Köping tågade vi sjungandes mot ishallen och eventuella förbipasserade vände förvånat på sina huvuden.

Väl inne i hallen var sittplatserna fyllda och nu fylldes även ståplatsen av folkölsfulla sjungandes ungdomar med bengaliska eldar som försenade matchstarten en smula.

Jag måste säga att minnet sviker mig så jag vet inte hur matchen slutade, men jag har för mig att Kolbäck vann.

Succén med en riktig klack levde vidare och hemmamatcherna var alltid välbesökta med en egen liten klackläktare.

Minns ramsor som "Mellonen och Flinken - Månskensrinken" och "Handskar aaaaaaaav - Hockeyapplåd, Handskar påååååååå - Bandyapplåd"

Även bortamatcherna fortsatte vi att besöka, om än inte lika mangrant som resan till Köping. Men så fjärran orter som Felingsbro och Fagersta fick smaka på äkta kolbäkiansk supporterkultur och vi fick låna KAIF-fotbolls flagga som vi hängde upp på läktaren.